I utvecklingens tjänst

Percy Barnevik bredde i somras ut sig i sitt sommarprogram om hur han hjälpte fattiga kvinnor i Indien att bli entreprenörer. Percy Barnevik är en intressant figur i sig och har mycket att berätta, men kanske ännu intressantare är hur okritiskt hans filantropiska biståndsintresse betraktas. Det ses som motsatsen till exempelvis Sidas förmodat byråkratiska och ineffektiva bistånd till förmodat korrupta diktatorer. "Titta på Percy Barneviks projekt, det är grejor det", säger man lite till mans både i verkligheten och i cyberspace. Mikrokrediter till kvinnliga företagare är lösningen på världsproblemen och det är Percy som har lösningen.

Att det är en vit skäggig svensk man med många hundra miljoner på banken är för många svenskar i sig ett kvitto på att han vet vad han talar om. Det slår mig att det är exakt samma mentalitet jag finner i länder som Thailand och Kambodja. De som är rika och framgångsrika har rätt för att de är rika och framgångsrika. Den förmodat rationelle välutbildade och samhällskritiska (läs: biståndskritiska) svensken som betraktar Percy Barnevik, betraktar Barnevik precis som en fattig Thailändsk bonde betraktar Thaksin, eller som en kambodjansk motodupförare i Kampong Cham ser på premiärminister Hun Sen. Jag tänker att det är nog inte så stor skillnad på folk och folk i världen.

Ingen verkar förstå att Percy Barnevik i sitt projekt lutar sig mot decennier av erfarenhet. Den organisation han stöder fanns redan 1988, långt innan han engagerade sig. Mikrokrediter har varit en del av främst civilsamhällets bistånd i decennier, men också offentliga institutioner har varit djupt involverade. Bangladeshiern Muhammad Yunus fick nobelpriset 2006 ett par decennier efter grundandet av Grameen Bank som anses vara startskottet för den moderna mikrokreditrörelsen (som i sin tur inte alls var först).

Hand In Hand framstår som en ganska icke-transparent organisation, vilket inte är så förvånande. Det är faktiskt en privat organisation. Det framgår exempelvis inte tydligt att Hand In Hand arbetar i hög grad med offentliga givare som Världsbanken. Samtidigt kan Percy Barnevik utan att bli ifrågasatt säga:
”Traditionellt ovillkorat bistånd har nått vägs ände. Med ’hjälp till självhjälp’ får man 20 gånger mer för pengarna i utrotandet av den extrema fattigdomen. Det är glädjande att se att Sverige med Sida också (min kursivering)slagit in på den vägen.”

Notera att han säger det som om han var den som hittade på konceptet. Sida gav stöd till mikrokrediter långt innan Percy Barnevik kom på att han hade pengar att ge bort.
Förklaringen till att han är lite sur på Sida kan man läsa i deras svenska årsredovisning, där de anger att det "varit svårt" att arbeta med Sida - kanske för att Sida med svenska folkets stöd inte vill använda skattepengar utan verklig transparens? Men sen tycker ändå många Sida-kritiker att Hand In Hand är bättre än Sida och andra biståndsaktörer. Det är ganska märkligt och visar på kändisbiståndets obegripliga attraktion.

Men stämmer det då att man får 20 gånger mer för pengarna genom Hand In Hand? Nej, tyvärr Percy, du har troligen fel här med. Eller snarare, faktum är att vi inte vet. Det finns nämligen inga robusta vetenskapliga studier som visar att mikrokrediter faktiskt gör det de utger sig för att göra.

Personligen tror jag de gör nytta, därtill har jag mött ganska många direkta vittnesmål, men de har kraftiga begränsningar och nyttan är extremt beroende av hur projektet designas och vilken kapacitet den lokala organisationen har att organisera aktiviteten. Vad man gör är ju att skapa en slags bank och hur många av oss vanliga svenska förstår hur en bank egentligen fungerar? Att det skulle vara 20 gånger effektivare är helt taget ur luften.

Ett annat problem är att det ju inte räcker med krediter om man vill göra verksamheten uthållig. En bank lever ju på skillnaden mellan inlåning och utlåning. Men har man ingen inlåning finns det ju inget att låna ut. Hand In Hand har därför etablerat en mikrofinansinstitution (MFI) i Indien, men också detta har varit en del av mikrokreditbranschen sedan 1990-talet.
Samtidigt innebär institutionaliseringen av krediter och sparande att de allra fattigaste inte nås av de här projekten. De fortsätter att leva i yttersta fattigdom medan resten av byn kan tillgodogöra sig förmånerna av krediterna i den mån de klarar att driva ett företag. Vilket man ju inte nödvändigtvis klarar. Lika lite i Sverige som i Indien.

Resultatet av ett dåligt designat mikrokreditprojekt kan alltså bli ökade klyftor och motsättningar i byn och svårigheter att organisera byn för att gemensamt förbättra den. Det finns massor av riktigt dåliga mikrokreditprojekt därute, stöttade av organisationer som exempelvis Hand In Hand.
Jag menar inte att Hand In Hand skulle vara sämre än andra. Däremot kan man ju fundera på varför en helt privat organisation som är måttligt transparent skulle vara mer attraktiv än en biståndskunnig folkrörelseorganisation som verkar under nästan samma offentlighetskrav som våra myndigheter?

Vad Hand In Hand gör är inte på något sätt unikt. Vi ger 400000 kronor till en kvinnorganisation i Kambodja. Totala budgeten för organisationen är cirka 4 miljoner kronor. Med de pengarna bekämpar man våld mot kvinnor, stöttar kvinnor att nå beslutsfattande positioner och organiserar självhjälpsgrupper för att generera högre inkomster. Det har man gjort i 15 år. Totalt når man en befolkning på över 70000 människor. Jag har ofta suttit med dessa kvinnor och pratat om deras liv och möjligheter. Desto fattigare de är, desto svårare är att lyckas med projekten. Men projekten ger hopp och bygger samhörighet.
Det finns inga enkla lösningar. När jag ser siffrorna för Hand In Hands satsning på kvinnligt nyföretagande, så känns de ganska uppblåsta. Och är de inte det riktar man sig knappast till de allra fattigaste. Det är vad min praktiska erfarenhet säger mig.

Jag blir frustrerad när jag hör en svensk miljonär med skägg självsäkert hävda att just han har lösningen på världens fattigdomsproblem. Han vill göra gott, inget tvivel, men det är väldigt förmätet. Det är tröttsamt att höra alla dessa som tror han är någon slags biståndets Messias. Han är ju inget annat än en copycat med medial appeal. En slags näringslivets Angelina Jolie.

PS Min generella erfarenhet av kändisfilantropers biståndsprojekt är ytterst negativ. Tyvärr. De lider av för mycket pengar, för dyra bilar, för höga löner, för mycket uppmärksamhet, för dyra årsredovisningar och för dålig verksamhet. De används också frekvent som en del av den lokala maktelitens propaganda. Om det är några som gynnar auktoritära ledare så är det världskändisar som klipper band tillsammans med dem. Men visst, det ser bra ut i kändismagasinen och tevegalor. DS