Idag hade jag tänkt roa mig med att se vad (sd) har i sin bistånds- och utrikespolitiska agenda. Det är ju ändå helg och jag har lite tid över. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur ett parti som har så starka åsikter om nation och kultur ser på andra länder och hur vi skall förhålla oss till dem.
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Biståndet får ofta kritik för att gynna korrupta diktatorer och korruption överhuvudtaget. Sällan lyfter man fram de strukturella hinder som finns hos givarna för att skapa ett effektivt bistånd.
Själv suckar jag tungt när jag läser vår 44-sidiga upphandlingsmanual baserad på EUs regler och undrar om det är någon någonstans som orkar ta sig igenom denna. Även för ganska låga belopp är reglerna mer än lovligt krångliga. Men man gör så gott man kan.
Upphandling av varor och tjänster är kanske det som mest av allt driver korruption var man än befinner sig i världen. Minns bara den nyligen timade korruptionshärvan i Göteborg där byggmästare Stefan Allbäck smörjt kommunala tjänstemän med garagebyggnader och semestrar på Rivieran. Eller som vid Kriminalvårdsstyrelsens bygge av det nya fängelset i Härnösand. Ofta i svenska sammanhang pratar vi ju helst om bedrägeri och korruptionen ses sällan som endemisk som i våra biståndsländer.
Men jämfört med korruption genom dåliga upphandlingar, så är förlusterna mångdubbelt större genom de upphandlingsregler som givarländerna kräver av biståndsmottagarna. Över 50 procent av det globala biståndsbeloppen, motsvarande 69 miljarder dollar, används för upphandling av varor och tjänster så det handlar om väldigt stora belopp.
Upphandlingsreglerna ser olika ut i olika (givar)länder och i olika sammanhang, men det vanligaste problemet med upphandlingar ur ett mottagarperspektiv är att man är tvungen att köpa varor och tjänster av givarlandet. Detta innebär med automatik att man oftast betalar uppskattningsvis 15-40 procent mer än vad man borde göra. Detta är den mest ineffektiva formen av upphandling som förekommer inom biståndsvärlden. Och trots att det är tio år sedan OECD kom överens om att slopa bundet bistånd är fortfarande 20 procent av biståndet bundet.
Fast man behöver inte binda biståndet för att få ungefär samma effekt. Två tredjedelar av kontrakten ges till utförare i givarländerna och 60 procent ges till företag i det specifika givarlandet. Världsbanken och de andra utvecklingsbankerna är något bättre en de enskilda givarländerna eftersom de inte är starekt knutna till enskilda länder. Men principen med globala upphandlingar gynnar ändå företag i de rika länderna. Speciellt när det är stora kontrakt.
Uppenbarligen räcker det alltså inte med att sluta binda biståndet för att skapa bättre upphandlingar som också utvecklar mottgaralandets näringsliv och kompetens. Speciellt företag från de allra fattigaste länderna har svårt att lämna anbud på grund av upphandlingsreglerna.
Det finns några bra initiativ. FNs World Food Programme (WFP) köper upp sitt livsmedelsstöd från lokala småbrukare och ILO har givit rekommendationer till givare att skapa regler som gynnar arbetskraftsintensiva lösningar för att skapa fler lokala arbeten bland de fattiga.
Lösningen på problematiken finns. I ett internationellt möte i Accra 2008 rekommenderade man att upphandlingen skulle skötas lokalt av mottagarna utifrån deras egna upphandlingsregler, och att givarna inte skulle styra upphandlingar med detaljerade regler och restriktioner.
Fördelen skulle vara att mottagarländerna får ett ökat ägarskap och lokala företag kan lättare lämna anbud och få kontrakten vilket gynnar det lokala näringslivet. Detta är extra sant om man särbehandlar positivt lokala företag.
Men är inte detta riskfyllt? Skälet till att man inte låter mottagarländerna själva sköta upphandlingarna är, menar givarna, att de saknar kapacitet och det innebär för stora risker att pengarna hamnar fel.
Eftersom givarna i Accra-mötet förband sig till att öka det lokala ägarskapet och gynna lokala upphandlingar borde alltså länder med bra institutionell kapacitet få större ansvar för upphandlingar. Men så är inte fallet. Detta visar att problemet inte ligger på mottagarsidan utan på givarsidan; ekonomiska egenintressen, ovilja att ta minsta risk och flaggviftande på hemmaplan är troligen orsaken bakom givarländernas ointresse att effektivisera biståndets upphandlingar.
Givarna har legat på för att reformera mottagarländernas upphandlingsregler. Men de har också tryckt på för att liberalisera upphandlingsreglerna vilket gynnat dem själva på bekostnad av mottagarlandets näringsliv. Inte heller har mottagarländerna stöttats att skapa upphandlingsregler som är socialt och miljömässigt hållbara.
Om detta kan man läsa i en alldeles färsk rapport från European network on debt and development (Eurodad), How to spend it? Smart procurement for more effective aid (September 2011).
Detta är svåra frågor som inte lämpar sig för snabba mediarapporter. Det är märkligt att på avstånd se hur vår biståndsminister gör sina snabba ouverturer. ”Aid by Headlines”, som jag kallar det. I själva verket är det långsamma stadiga processer och envetet arbete i små steg som skapar utveckling.
Parisagendan från 2005 och Accra Agenda for Action från 2008 lägger fast ett ramverk som långsiktigt skall lägga ansvaret för biståndspengarna hos mottagarna så vi kan ställa krav på hur de används. Ändå ser vi hur vår egen biståndsminister (och flera av hennes kollegor) effektivt demonterar och motarbetar dessa ramverk. Det lokala ägandet har tyvärr inte ökat. Sverige har de senaste åren backat in i framtiden inom biståndet. Upphandlingsregler kan ses som trivial byråkrati, men det visar sig vara ett av många sätt att fortsätta upprätthålla globala orättvisor i namn av girigt egenintresse och politiskt flaggviftande.
Själv suckar jag tungt när jag läser vår 44-sidiga upphandlingsmanual baserad på EUs regler och undrar om det är någon någonstans som orkar ta sig igenom denna. Även för ganska låga belopp är reglerna mer än lovligt krångliga. Men man gör så gott man kan.
Upphandling av varor och tjänster är kanske det som mest av allt driver korruption var man än befinner sig i världen. Minns bara den nyligen timade korruptionshärvan i Göteborg där byggmästare Stefan Allbäck smörjt kommunala tjänstemän med garagebyggnader och semestrar på Rivieran. Eller som vid Kriminalvårdsstyrelsens bygge av det nya fängelset i Härnösand. Ofta i svenska sammanhang pratar vi ju helst om bedrägeri och korruptionen ses sällan som endemisk som i våra biståndsländer.
Men jämfört med korruption genom dåliga upphandlingar, så är förlusterna mångdubbelt större genom de upphandlingsregler som givarländerna kräver av biståndsmottagarna. Över 50 procent av det globala biståndsbeloppen, motsvarande 69 miljarder dollar, används för upphandling av varor och tjänster så det handlar om väldigt stora belopp.
Upphandlingsreglerna ser olika ut i olika (givar)länder och i olika sammanhang, men det vanligaste problemet med upphandlingar ur ett mottagarperspektiv är att man är tvungen att köpa varor och tjänster av givarlandet. Detta innebär med automatik att man oftast betalar uppskattningsvis 15-40 procent mer än vad man borde göra. Detta är den mest ineffektiva formen av upphandling som förekommer inom biståndsvärlden. Och trots att det är tio år sedan OECD kom överens om att slopa bundet bistånd är fortfarande 20 procent av biståndet bundet.
Fast man behöver inte binda biståndet för att få ungefär samma effekt. Två tredjedelar av kontrakten ges till utförare i givarländerna och 60 procent ges till företag i det specifika givarlandet. Världsbanken och de andra utvecklingsbankerna är något bättre en de enskilda givarländerna eftersom de inte är starekt knutna till enskilda länder. Men principen med globala upphandlingar gynnar ändå företag i de rika länderna. Speciellt när det är stora kontrakt.
Uppenbarligen räcker det alltså inte med att sluta binda biståndet för att skapa bättre upphandlingar som också utvecklar mottgaralandets näringsliv och kompetens. Speciellt företag från de allra fattigaste länderna har svårt att lämna anbud på grund av upphandlingsreglerna.
Det finns några bra initiativ. FNs World Food Programme (WFP) köper upp sitt livsmedelsstöd från lokala småbrukare och ILO har givit rekommendationer till givare att skapa regler som gynnar arbetskraftsintensiva lösningar för att skapa fler lokala arbeten bland de fattiga.
Lösningen på problematiken finns. I ett internationellt möte i Accra 2008 rekommenderade man att upphandlingen skulle skötas lokalt av mottagarna utifrån deras egna upphandlingsregler, och att givarna inte skulle styra upphandlingar med detaljerade regler och restriktioner.
Fördelen skulle vara att mottagarländerna får ett ökat ägarskap och lokala företag kan lättare lämna anbud och få kontrakten vilket gynnar det lokala näringslivet. Detta är extra sant om man särbehandlar positivt lokala företag.
Men är inte detta riskfyllt? Skälet till att man inte låter mottagarländerna själva sköta upphandlingarna är, menar givarna, att de saknar kapacitet och det innebär för stora risker att pengarna hamnar fel.
Eftersom givarna i Accra-mötet förband sig till att öka det lokala ägarskapet och gynna lokala upphandlingar borde alltså länder med bra institutionell kapacitet få större ansvar för upphandlingar. Men så är inte fallet. Detta visar att problemet inte ligger på mottagarsidan utan på givarsidan; ekonomiska egenintressen, ovilja att ta minsta risk och flaggviftande på hemmaplan är troligen orsaken bakom givarländernas ointresse att effektivisera biståndets upphandlingar.
Givarna har legat på för att reformera mottagarländernas upphandlingsregler. Men de har också tryckt på för att liberalisera upphandlingsreglerna vilket gynnat dem själva på bekostnad av mottagarlandets näringsliv. Inte heller har mottagarländerna stöttats att skapa upphandlingsregler som är socialt och miljömässigt hållbara.
Om detta kan man läsa i en alldeles färsk rapport från European network on debt and development (Eurodad), How to spend it? Smart procurement for more effective aid (September 2011).
Detta är svåra frågor som inte lämpar sig för snabba mediarapporter. Det är märkligt att på avstånd se hur vår biståndsminister gör sina snabba ouverturer. ”Aid by Headlines”, som jag kallar det. I själva verket är det långsamma stadiga processer och envetet arbete i små steg som skapar utveckling.
Parisagendan från 2005 och Accra Agenda for Action från 2008 lägger fast ett ramverk som långsiktigt skall lägga ansvaret för biståndspengarna hos mottagarna så vi kan ställa krav på hur de används. Ändå ser vi hur vår egen biståndsminister (och flera av hennes kollegor) effektivt demonterar och motarbetar dessa ramverk. Det lokala ägandet har tyvärr inte ökat. Sverige har de senaste åren backat in i framtiden inom biståndet. Upphandlingsregler kan ses som trivial byråkrati, men det visar sig vara ett av många sätt att fortsätta upprätthålla globala orättvisor i namn av girigt egenintresse och politiskt flaggviftande.