Top Story
Idag hade jag tänkt roa mig med att se vad (sd) har i sin bistånds- och utrikespolitiska agenda. Det är ju ändå helg och jag har lite tid över. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur ett parti som har så starka åsikter om nation och kultur ser på andra länder och hur vi skall förhålla oss till dem.
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Latest stories
Biståndet får ofta kritik för att gynna korrupta diktatorer och korruption överhuvudtaget. Sällan lyfter man fram de strukturella hinder som finns hos givarna för att skapa ett effektivt bistånd.
Själv suckar jag tungt när jag läser vår 44-sidiga upphandlingsmanual baserad på EUs regler och undrar om det är någon någonstans som orkar ta sig igenom denna. Även för ganska låga belopp är reglerna mer än lovligt krångliga. Men man gör så gott man kan.
Upphandling av varor och tjänster är kanske det som mest av allt driver korruption var man än befinner sig i världen. Minns bara den nyligen timade korruptionshärvan i Göteborg där byggmästare Stefan Allbäck smörjt kommunala tjänstemän med garagebyggnader och semestrar på Rivieran. Eller som vid Kriminalvårdsstyrelsens bygge av det nya fängelset i Härnösand. Ofta i svenska sammanhang pratar vi ju helst om bedrägeri och korruptionen ses sällan som endemisk som i våra biståndsländer.
Men jämfört med korruption genom dåliga upphandlingar, så är förlusterna mångdubbelt större genom de upphandlingsregler som givarländerna kräver av biståndsmottagarna. Över 50 procent av det globala biståndsbeloppen, motsvarande 69 miljarder dollar, används för upphandling av varor och tjänster så det handlar om väldigt stora belopp.
Upphandlingsreglerna ser olika ut i olika (givar)länder och i olika sammanhang, men det vanligaste problemet med upphandlingar ur ett mottagarperspektiv är att man är tvungen att köpa varor och tjänster av givarlandet. Detta innebär med automatik att man oftast betalar uppskattningsvis 15-40 procent mer än vad man borde göra. Detta är den mest ineffektiva formen av upphandling som förekommer inom biståndsvärlden. Och trots att det är tio år sedan OECD kom överens om att slopa bundet bistånd är fortfarande 20 procent av biståndet bundet.
Fast man behöver inte binda biståndet för att få ungefär samma effekt. Två tredjedelar av kontrakten ges till utförare i givarländerna och 60 procent ges till företag i det specifika givarlandet. Världsbanken och de andra utvecklingsbankerna är något bättre en de enskilda givarländerna eftersom de inte är starekt knutna till enskilda länder. Men principen med globala upphandlingar gynnar ändå företag i de rika länderna. Speciellt när det är stora kontrakt.
Uppenbarligen räcker det alltså inte med att sluta binda biståndet för att skapa bättre upphandlingar som också utvecklar mottgaralandets näringsliv och kompetens. Speciellt företag från de allra fattigaste länderna har svårt att lämna anbud på grund av upphandlingsreglerna.
Det finns några bra initiativ. FNs World Food Programme (WFP) köper upp sitt livsmedelsstöd från lokala småbrukare och ILO har givit rekommendationer till givare att skapa regler som gynnar arbetskraftsintensiva lösningar för att skapa fler lokala arbeten bland de fattiga.
Lösningen på problematiken finns. I ett internationellt möte i Accra 2008 rekommenderade man att upphandlingen skulle skötas lokalt av mottagarna utifrån deras egna upphandlingsregler, och att givarna inte skulle styra upphandlingar med detaljerade regler och restriktioner.
Fördelen skulle vara att mottagarländerna får ett ökat ägarskap och lokala företag kan lättare lämna anbud och få kontrakten vilket gynnar det lokala näringslivet. Detta är extra sant om man särbehandlar positivt lokala företag.
Men är inte detta riskfyllt? Skälet till att man inte låter mottagarländerna själva sköta upphandlingarna är, menar givarna, att de saknar kapacitet och det innebär för stora risker att pengarna hamnar fel.
Eftersom givarna i Accra-mötet förband sig till att öka det lokala ägarskapet och gynna lokala upphandlingar borde alltså länder med bra institutionell kapacitet få större ansvar för upphandlingar. Men så är inte fallet. Detta visar att problemet inte ligger på mottagarsidan utan på givarsidan; ekonomiska egenintressen, ovilja att ta minsta risk och flaggviftande på hemmaplan är troligen orsaken bakom givarländernas ointresse att effektivisera biståndets upphandlingar.
Givarna har legat på för att reformera mottagarländernas upphandlingsregler. Men de har också tryckt på för att liberalisera upphandlingsreglerna vilket gynnat dem själva på bekostnad av mottagarlandets näringsliv. Inte heller har mottagarländerna stöttats att skapa upphandlingsregler som är socialt och miljömässigt hållbara.
Om detta kan man läsa i en alldeles färsk rapport från European network on debt and development (Eurodad), How to spend it? Smart procurement for more effective aid (September 2011).
Detta är svåra frågor som inte lämpar sig för snabba mediarapporter. Det är märkligt att på avstånd se hur vår biståndsminister gör sina snabba ouverturer. ”Aid by Headlines”, som jag kallar det. I själva verket är det långsamma stadiga processer och envetet arbete i små steg som skapar utveckling.
Parisagendan från 2005 och Accra Agenda for Action från 2008 lägger fast ett ramverk som långsiktigt skall lägga ansvaret för biståndspengarna hos mottagarna så vi kan ställa krav på hur de används. Ändå ser vi hur vår egen biståndsminister (och flera av hennes kollegor) effektivt demonterar och motarbetar dessa ramverk. Det lokala ägandet har tyvärr inte ökat. Sverige har de senaste åren backat in i framtiden inom biståndet. Upphandlingsregler kan ses som trivial byråkrati, men det visar sig vara ett av många sätt att fortsätta upprätthålla globala orättvisor i namn av girigt egenintresse och politiskt flaggviftande.
Själv suckar jag tungt när jag läser vår 44-sidiga upphandlingsmanual baserad på EUs regler och undrar om det är någon någonstans som orkar ta sig igenom denna. Även för ganska låga belopp är reglerna mer än lovligt krångliga. Men man gör så gott man kan.
Upphandling av varor och tjänster är kanske det som mest av allt driver korruption var man än befinner sig i världen. Minns bara den nyligen timade korruptionshärvan i Göteborg där byggmästare Stefan Allbäck smörjt kommunala tjänstemän med garagebyggnader och semestrar på Rivieran. Eller som vid Kriminalvårdsstyrelsens bygge av det nya fängelset i Härnösand. Ofta i svenska sammanhang pratar vi ju helst om bedrägeri och korruptionen ses sällan som endemisk som i våra biståndsländer.
Men jämfört med korruption genom dåliga upphandlingar, så är förlusterna mångdubbelt större genom de upphandlingsregler som givarländerna kräver av biståndsmottagarna. Över 50 procent av det globala biståndsbeloppen, motsvarande 69 miljarder dollar, används för upphandling av varor och tjänster så det handlar om väldigt stora belopp.
Upphandlingsreglerna ser olika ut i olika (givar)länder och i olika sammanhang, men det vanligaste problemet med upphandlingar ur ett mottagarperspektiv är att man är tvungen att köpa varor och tjänster av givarlandet. Detta innebär med automatik att man oftast betalar uppskattningsvis 15-40 procent mer än vad man borde göra. Detta är den mest ineffektiva formen av upphandling som förekommer inom biståndsvärlden. Och trots att det är tio år sedan OECD kom överens om att slopa bundet bistånd är fortfarande 20 procent av biståndet bundet.
Fast man behöver inte binda biståndet för att få ungefär samma effekt. Två tredjedelar av kontrakten ges till utförare i givarländerna och 60 procent ges till företag i det specifika givarlandet. Världsbanken och de andra utvecklingsbankerna är något bättre en de enskilda givarländerna eftersom de inte är starekt knutna till enskilda länder. Men principen med globala upphandlingar gynnar ändå företag i de rika länderna. Speciellt när det är stora kontrakt.
Uppenbarligen räcker det alltså inte med att sluta binda biståndet för att skapa bättre upphandlingar som också utvecklar mottgaralandets näringsliv och kompetens. Speciellt företag från de allra fattigaste länderna har svårt att lämna anbud på grund av upphandlingsreglerna.
Det finns några bra initiativ. FNs World Food Programme (WFP) köper upp sitt livsmedelsstöd från lokala småbrukare och ILO har givit rekommendationer till givare att skapa regler som gynnar arbetskraftsintensiva lösningar för att skapa fler lokala arbeten bland de fattiga.
Lösningen på problematiken finns. I ett internationellt möte i Accra 2008 rekommenderade man att upphandlingen skulle skötas lokalt av mottagarna utifrån deras egna upphandlingsregler, och att givarna inte skulle styra upphandlingar med detaljerade regler och restriktioner.
Fördelen skulle vara att mottagarländerna får ett ökat ägarskap och lokala företag kan lättare lämna anbud och få kontrakten vilket gynnar det lokala näringslivet. Detta är extra sant om man särbehandlar positivt lokala företag.
Men är inte detta riskfyllt? Skälet till att man inte låter mottagarländerna själva sköta upphandlingarna är, menar givarna, att de saknar kapacitet och det innebär för stora risker att pengarna hamnar fel.
Eftersom givarna i Accra-mötet förband sig till att öka det lokala ägarskapet och gynna lokala upphandlingar borde alltså länder med bra institutionell kapacitet få större ansvar för upphandlingar. Men så är inte fallet. Detta visar att problemet inte ligger på mottagarsidan utan på givarsidan; ekonomiska egenintressen, ovilja att ta minsta risk och flaggviftande på hemmaplan är troligen orsaken bakom givarländernas ointresse att effektivisera biståndets upphandlingar.
Givarna har legat på för att reformera mottagarländernas upphandlingsregler. Men de har också tryckt på för att liberalisera upphandlingsreglerna vilket gynnat dem själva på bekostnad av mottagarlandets näringsliv. Inte heller har mottagarländerna stöttats att skapa upphandlingsregler som är socialt och miljömässigt hållbara.
Om detta kan man läsa i en alldeles färsk rapport från European network on debt and development (Eurodad), How to spend it? Smart procurement for more effective aid (September 2011).
Detta är svåra frågor som inte lämpar sig för snabba mediarapporter. Det är märkligt att på avstånd se hur vår biståndsminister gör sina snabba ouverturer. ”Aid by Headlines”, som jag kallar det. I själva verket är det långsamma stadiga processer och envetet arbete i små steg som skapar utveckling.
Parisagendan från 2005 och Accra Agenda for Action från 2008 lägger fast ett ramverk som långsiktigt skall lägga ansvaret för biståndspengarna hos mottagarna så vi kan ställa krav på hur de används. Ändå ser vi hur vår egen biståndsminister (och flera av hennes kollegor) effektivt demonterar och motarbetar dessa ramverk. Det lokala ägandet har tyvärr inte ökat. Sverige har de senaste åren backat in i framtiden inom biståndet. Upphandlingsregler kan ses som trivial byråkrati, men det visar sig vara ett av många sätt att fortsätta upprätthålla globala orättvisor i namn av girigt egenintresse och politiskt flaggviftande.
Biståndets värld är multikomplext med massiv terminologiöverdos och det är nog inte alltid vi hamnar helt rätt. Läs "There you go" online för ett gott skratt så här mitt i arbetsveckan. Den tar 5 minuter att läsa.
Jag är mannen med den röda skjortan ;-)...
http://www.survivalinternational.org/thereyougo
Survival International som bjuder på denna underbara historia, skriven av Oren Ginzburg, är en organisation som arbetar med ursprunsbefolkningars rättigheter.
Vid ett senare tillfälle skall jag recenscera The Art of Not Being Governed - An Anarchist History of Upland Southeast Asia av James C Scott, professor vid Yale. En ny, mycket intressant, bok om ursprungsbefolkningar, som ställer våra föreställningar om dem på högkant.
Jag är mannen med den röda skjortan ;-)...
http://www.survivalinternational.org/thereyougo
Survival International som bjuder på denna underbara historia, skriven av Oren Ginzburg, är en organisation som arbetar med ursprunsbefolkningars rättigheter.
Vid ett senare tillfälle skall jag recenscera The Art of Not Being Governed - An Anarchist History of Upland Southeast Asia av James C Scott, professor vid Yale. En ny, mycket intressant, bok om ursprungsbefolkningar, som ställer våra föreställningar om dem på högkant.
Percy Barnevik bredde i somras ut sig i sitt sommarprogram om hur han hjälpte fattiga kvinnor i Indien att bli entreprenörer. Percy Barnevik är en intressant figur i sig och har mycket att berätta, men kanske ännu intressantare är hur okritiskt hans filantropiska biståndsintresse betraktas. Det ses som motsatsen till exempelvis Sidas förmodat byråkratiska och ineffektiva bistånd till förmodat korrupta diktatorer. "Titta på Percy Barneviks projekt, det är grejor det", säger man lite till mans både i verkligheten och i cyberspace. Mikrokrediter till kvinnliga företagare är lösningen på världsproblemen och det är Percy som har lösningen.
Att det är en vit skäggig svensk man med många hundra miljoner på banken är för många svenskar i sig ett kvitto på att han vet vad han talar om. Det slår mig att det är exakt samma mentalitet jag finner i länder som Thailand och Kambodja. De som är rika och framgångsrika har rätt för att de är rika och framgångsrika. Den förmodat rationelle välutbildade och samhällskritiska (läs: biståndskritiska) svensken som betraktar Percy Barnevik, betraktar Barnevik precis som en fattig Thailändsk bonde betraktar Thaksin, eller som en kambodjansk motodupförare i Kampong Cham ser på premiärminister Hun Sen. Jag tänker att det är nog inte så stor skillnad på folk och folk i världen.
Ingen verkar förstå att Percy Barnevik i sitt projekt lutar sig mot decennier av erfarenhet. Den organisation han stöder fanns redan 1988, långt innan han engagerade sig. Mikrokrediter har varit en del av främst civilsamhällets bistånd i decennier, men också offentliga institutioner har varit djupt involverade. Bangladeshiern Muhammad Yunus fick nobelpriset 2006 ett par decennier efter grundandet av Grameen Bank som anses vara startskottet för den moderna mikrokreditrörelsen (som i sin tur inte alls var först).
Hand In Hand framstår som en ganska icke-transparent organisation, vilket inte är så förvånande. Det är faktiskt en privat organisation. Det framgår exempelvis inte tydligt att Hand In Hand arbetar i hög grad med offentliga givare som Världsbanken. Samtidigt kan Percy Barnevik utan att bli ifrågasatt säga:
”Traditionellt ovillkorat bistånd har nått vägs ände. Med ’hjälp till självhjälp’ får man 20 gånger mer för pengarna i utrotandet av den extrema fattigdomen. Det är glädjande att se att Sverige med Sida också (min kursivering)slagit in på den vägen.”
Notera att han säger det som om han var den som hittade på konceptet. Sida gav stöd till mikrokrediter långt innan Percy Barnevik kom på att han hade pengar att ge bort.
Förklaringen till att han är lite sur på Sida kan man läsa i deras svenska årsredovisning, där de anger att det "varit svårt" att arbeta med Sida - kanske för att Sida med svenska folkets stöd inte vill använda skattepengar utan verklig transparens? Men sen tycker ändå många Sida-kritiker att Hand In Hand är bättre än Sida och andra biståndsaktörer. Det är ganska märkligt och visar på kändisbiståndets obegripliga attraktion.
Men stämmer det då att man får 20 gånger mer för pengarna genom Hand In Hand? Nej, tyvärr Percy, du har troligen fel här med. Eller snarare, faktum är att vi inte vet. Det finns nämligen inga robusta vetenskapliga studier som visar att mikrokrediter faktiskt gör det de utger sig för att göra.
Personligen tror jag de gör nytta, därtill har jag mött ganska många direkta vittnesmål, men de har kraftiga begränsningar och nyttan är extremt beroende av hur projektet designas och vilken kapacitet den lokala organisationen har att organisera aktiviteten. Vad man gör är ju att skapa en slags bank och hur många av oss vanliga svenska förstår hur en bank egentligen fungerar? Att det skulle vara 20 gånger effektivare är helt taget ur luften.
Ett annat problem är att det ju inte räcker med krediter om man vill göra verksamheten uthållig. En bank lever ju på skillnaden mellan inlåning och utlåning. Men har man ingen inlåning finns det ju inget att låna ut. Hand In Hand har därför etablerat en mikrofinansinstitution (MFI) i Indien, men också detta har varit en del av mikrokreditbranschen sedan 1990-talet.
Samtidigt innebär institutionaliseringen av krediter och sparande att de allra fattigaste inte nås av de här projekten. De fortsätter att leva i yttersta fattigdom medan resten av byn kan tillgodogöra sig förmånerna av krediterna i den mån de klarar att driva ett företag. Vilket man ju inte nödvändigtvis klarar. Lika lite i Sverige som i Indien.
Resultatet av ett dåligt designat mikrokreditprojekt kan alltså bli ökade klyftor och motsättningar i byn och svårigheter att organisera byn för att gemensamt förbättra den. Det finns massor av riktigt dåliga mikrokreditprojekt därute, stöttade av organisationer som exempelvis Hand In Hand.
Jag menar inte att Hand In Hand skulle vara sämre än andra. Däremot kan man ju fundera på varför en helt privat organisation som är måttligt transparent skulle vara mer attraktiv än en biståndskunnig folkrörelseorganisation som verkar under nästan samma offentlighetskrav som våra myndigheter?
Vad Hand In Hand gör är inte på något sätt unikt. Vi ger 400000 kronor till en kvinnorganisation i Kambodja. Totala budgeten för organisationen är cirka 4 miljoner kronor. Med de pengarna bekämpar man våld mot kvinnor, stöttar kvinnor att nå beslutsfattande positioner och organiserar självhjälpsgrupper för att generera högre inkomster. Det har man gjort i 15 år. Totalt når man en befolkning på över 70000 människor. Jag har ofta suttit med dessa kvinnor och pratat om deras liv och möjligheter. Desto fattigare de är, desto svårare är att lyckas med projekten. Men projekten ger hopp och bygger samhörighet.
Det finns inga enkla lösningar. När jag ser siffrorna för Hand In Hands satsning på kvinnligt nyföretagande, så känns de ganska uppblåsta. Och är de inte det riktar man sig knappast till de allra fattigaste. Det är vad min praktiska erfarenhet säger mig.
Jag blir frustrerad när jag hör en svensk miljonär med skägg självsäkert hävda att just han har lösningen på världens fattigdomsproblem. Han vill göra gott, inget tvivel, men det är väldigt förmätet. Det är tröttsamt att höra alla dessa som tror han är någon slags biståndets Messias. Han är ju inget annat än en copycat med medial appeal. En slags näringslivets Angelina Jolie.
PS Min generella erfarenhet av kändisfilantropers biståndsprojekt är ytterst negativ. Tyvärr. De lider av för mycket pengar, för dyra bilar, för höga löner, för mycket uppmärksamhet, för dyra årsredovisningar och för dålig verksamhet. De används också frekvent som en del av den lokala maktelitens propaganda. Om det är några som gynnar auktoritära ledare så är det världskändisar som klipper band tillsammans med dem. Men visst, det ser bra ut i kändismagasinen och tevegalor. DS
Att det är en vit skäggig svensk man med många hundra miljoner på banken är för många svenskar i sig ett kvitto på att han vet vad han talar om. Det slår mig att det är exakt samma mentalitet jag finner i länder som Thailand och Kambodja. De som är rika och framgångsrika har rätt för att de är rika och framgångsrika. Den förmodat rationelle välutbildade och samhällskritiska (läs: biståndskritiska) svensken som betraktar Percy Barnevik, betraktar Barnevik precis som en fattig Thailändsk bonde betraktar Thaksin, eller som en kambodjansk motodupförare i Kampong Cham ser på premiärminister Hun Sen. Jag tänker att det är nog inte så stor skillnad på folk och folk i världen.
Ingen verkar förstå att Percy Barnevik i sitt projekt lutar sig mot decennier av erfarenhet. Den organisation han stöder fanns redan 1988, långt innan han engagerade sig. Mikrokrediter har varit en del av främst civilsamhällets bistånd i decennier, men också offentliga institutioner har varit djupt involverade. Bangladeshiern Muhammad Yunus fick nobelpriset 2006 ett par decennier efter grundandet av Grameen Bank som anses vara startskottet för den moderna mikrokreditrörelsen (som i sin tur inte alls var först).
Hand In Hand framstår som en ganska icke-transparent organisation, vilket inte är så förvånande. Det är faktiskt en privat organisation. Det framgår exempelvis inte tydligt att Hand In Hand arbetar i hög grad med offentliga givare som Världsbanken. Samtidigt kan Percy Barnevik utan att bli ifrågasatt säga:
”Traditionellt ovillkorat bistånd har nått vägs ände. Med ’hjälp till självhjälp’ får man 20 gånger mer för pengarna i utrotandet av den extrema fattigdomen. Det är glädjande att se att Sverige med Sida också (min kursivering)slagit in på den vägen.”
Notera att han säger det som om han var den som hittade på konceptet. Sida gav stöd till mikrokrediter långt innan Percy Barnevik kom på att han hade pengar att ge bort.
Förklaringen till att han är lite sur på Sida kan man läsa i deras svenska årsredovisning, där de anger att det "varit svårt" att arbeta med Sida - kanske för att Sida med svenska folkets stöd inte vill använda skattepengar utan verklig transparens? Men sen tycker ändå många Sida-kritiker att Hand In Hand är bättre än Sida och andra biståndsaktörer. Det är ganska märkligt och visar på kändisbiståndets obegripliga attraktion.
Men stämmer det då att man får 20 gånger mer för pengarna genom Hand In Hand? Nej, tyvärr Percy, du har troligen fel här med. Eller snarare, faktum är att vi inte vet. Det finns nämligen inga robusta vetenskapliga studier som visar att mikrokrediter faktiskt gör det de utger sig för att göra.
Personligen tror jag de gör nytta, därtill har jag mött ganska många direkta vittnesmål, men de har kraftiga begränsningar och nyttan är extremt beroende av hur projektet designas och vilken kapacitet den lokala organisationen har att organisera aktiviteten. Vad man gör är ju att skapa en slags bank och hur många av oss vanliga svenska förstår hur en bank egentligen fungerar? Att det skulle vara 20 gånger effektivare är helt taget ur luften.
Ett annat problem är att det ju inte räcker med krediter om man vill göra verksamheten uthållig. En bank lever ju på skillnaden mellan inlåning och utlåning. Men har man ingen inlåning finns det ju inget att låna ut. Hand In Hand har därför etablerat en mikrofinansinstitution (MFI) i Indien, men också detta har varit en del av mikrokreditbranschen sedan 1990-talet.
Samtidigt innebär institutionaliseringen av krediter och sparande att de allra fattigaste inte nås av de här projekten. De fortsätter att leva i yttersta fattigdom medan resten av byn kan tillgodogöra sig förmånerna av krediterna i den mån de klarar att driva ett företag. Vilket man ju inte nödvändigtvis klarar. Lika lite i Sverige som i Indien.
Resultatet av ett dåligt designat mikrokreditprojekt kan alltså bli ökade klyftor och motsättningar i byn och svårigheter att organisera byn för att gemensamt förbättra den. Det finns massor av riktigt dåliga mikrokreditprojekt därute, stöttade av organisationer som exempelvis Hand In Hand.
Jag menar inte att Hand In Hand skulle vara sämre än andra. Däremot kan man ju fundera på varför en helt privat organisation som är måttligt transparent skulle vara mer attraktiv än en biståndskunnig folkrörelseorganisation som verkar under nästan samma offentlighetskrav som våra myndigheter?
Vad Hand In Hand gör är inte på något sätt unikt. Vi ger 400000 kronor till en kvinnorganisation i Kambodja. Totala budgeten för organisationen är cirka 4 miljoner kronor. Med de pengarna bekämpar man våld mot kvinnor, stöttar kvinnor att nå beslutsfattande positioner och organiserar självhjälpsgrupper för att generera högre inkomster. Det har man gjort i 15 år. Totalt når man en befolkning på över 70000 människor. Jag har ofta suttit med dessa kvinnor och pratat om deras liv och möjligheter. Desto fattigare de är, desto svårare är att lyckas med projekten. Men projekten ger hopp och bygger samhörighet.
Det finns inga enkla lösningar. När jag ser siffrorna för Hand In Hands satsning på kvinnligt nyföretagande, så känns de ganska uppblåsta. Och är de inte det riktar man sig knappast till de allra fattigaste. Det är vad min praktiska erfarenhet säger mig.
Jag blir frustrerad när jag hör en svensk miljonär med skägg självsäkert hävda att just han har lösningen på världens fattigdomsproblem. Han vill göra gott, inget tvivel, men det är väldigt förmätet. Det är tröttsamt att höra alla dessa som tror han är någon slags biståndets Messias. Han är ju inget annat än en copycat med medial appeal. En slags näringslivets Angelina Jolie.
PS Min generella erfarenhet av kändisfilantropers biståndsprojekt är ytterst negativ. Tyvärr. De lider av för mycket pengar, för dyra bilar, för höga löner, för mycket uppmärksamhet, för dyra årsredovisningar och för dålig verksamhet. De används också frekvent som en del av den lokala maktelitens propaganda. Om det är några som gynnar auktoritära ledare så är det världskändisar som klipper band tillsammans med dem. Men visst, det ser bra ut i kändismagasinen och tevegalor. DS