Biståndet har under den borgerliga regeringen behandlats mycket styvmoderligt. Och framförallt har den svenska biståndsmyndigheten Sida fått klä skott av sin egen högsta chef, biståndsminister Gunilla Carlsson. I princip allt dåligt med svenskt bistånd har skällts på Sida, trots att Sida faktiskt inte hanterar lite mer än drygt hälften av biståndsbudgeten. Den andra hälften hanteras av Utrikesdepartementet på diverse sinnrika sätt som inte alls behöver ha något med bistånd att göra. Så när Gunilla Carlsson och andra mindre nogräkande debattörer har synpunkter på biståndet glömmer de gärna att berätta att de pengar som används i biståndsbudgeten inte alls används för att uppfylla biståndets mål.
Bertil Odén berättar här hur en privat affär på 70-talet blev till ett svenskt budgetstöd 2010. Men jag sammanfattar den nedan för den som inte orkar läsa alltihop.
Två svenska företag gjorde affärer i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) och Togo. De sålde teknisk utrustning och för att säkra betalningen vände man sig till Exportkreditnämnden (EKN), en myndighet som skall underlätta svensk handel med osäkra marknader. Utrustningen betalades aldrig och EKN betalade ut summan till de två företagen och övertog då fordran. den var då på cirka 400 miljoner kronor.
Skulden växte genom åren med ränta på ränta, men i början på 2000-talet hade det fattats en överenskommelse mellan givarländer att de allra fattigaste länderna i världen skulle få skuldavskrivningar i utbyte mot ekonomiska reformer, fattigdomsbekämpning och uppbyggnad av administrationen. Genom skuldavskrivningen skulle pengar frigöras för reformerna. Skulden beräknas mot det uppskattade marknadsvärdet som ju ofta är betydligt mindre än det nominella värdet. Sagt och gjort. Togo och Kongo var inte längre skyldiga Sverige någonting.
Skillnaden mellan den nominella skulden och skuldavskrivningen kan nu skrivas gentemot biståndsanslaget. 976 miljoner gick därmed rakt in i den svenska statskassan utan att någonsin ha lämnat Sverige. Detta som ett resultat av en kommersiell affär i mitten på 70-talet mellan svenska privata aktörer och köpare i utlandet.
976 miljoner är mer än de 912 miljoner som betalades i budgetstöd till ett antal afrikanska länder 2010. Således används den svenska biståndsbudgeten för att ge budgetstöd till Sverige(!). 976 mille. det tål att tänkas på att Sverige ger sig själva bistånd.
Gunilla Carlsson är en väldigt snäll minister får man säga som hjälper sin finansministerkollega med en hel miljard. De flesta andra minstrar skulle slåss med näbbar och klor för sina ansvarsområden.
Nu är det så att det här är helt enligt OECDs regler. Poängen som Bertil Odén gör är om det är rätt att göra bara för att man får? Jag är tveksam. Det är mycket man får göra här i livet, som man av olika skäl inte skall göra. Och de flesta likvärdiga biståndsgivare i världen gör inte så här. Så man undrar ju: vad det är för fel på Sverige?
Länk till Bertil Odéns artikel:
http://bistandet.files.wordpress.com/2011/08/hur-kommersiella-exportaffc3a4rer-fc3b6rvandlades-till-budgetstc3b6d-c3a5t-sverige.pdf
Categories:
biståndspolitik
Post a Comment
Välkommen att kommentera. Använd ett vänligt och vårdat språk.
Jag accepterar inte inlägg som är sexistiska, rasistiska eller på något sätt uttrycker sig nedlåtande om andra. ¨Det är en fördel om man håller sig till ämnet, men beröm är alltid trevligt att få.