Biståndet har under den borgerliga regeringen behandlats mycket styvmoderligt. Och framförallt har den svenska biståndsmyndigheten Sida fått klä skott av sin egen högsta chef, biståndsminister Gunilla Carlsson. I princip allt dåligt med svenskt bistånd har skällts på Sida, trots att Sida faktiskt inte hanterar lite mer än drygt hälften av biståndsbudgeten. Den andra hälften hanteras av Utrikesdepartementet på diverse sinnrika sätt som inte alls behöver ha något med bistånd att göra. Så när Gunilla Carlsson och andra mindre nogräkande debattörer har synpunkter på biståndet glömmer de gärna att berätta att de pengar som används i biståndsbudgeten inte alls används för att uppfylla biståndets mål.
Bertil Odén berättar här hur en privat affär på 70-talet blev till ett svenskt budgetstöd 2010. Men jag sammanfattar den nedan för den som inte orkar läsa alltihop.
Två svenska företag gjorde affärer i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) och Togo. De sålde teknisk utrustning och för att säkra betalningen vände man sig till Exportkreditnämnden (EKN), en myndighet som skall underlätta svensk handel med osäkra marknader. Utrustningen betalades aldrig och EKN betalade ut summan till de två företagen och övertog då fordran. den var då på cirka 400 miljoner kronor.
Skulden växte genom åren med ränta på ränta, men i början på 2000-talet hade det fattats en överenskommelse mellan givarländer att de allra fattigaste länderna i världen skulle få skuldavskrivningar i utbyte mot ekonomiska reformer, fattigdomsbekämpning och uppbyggnad av administrationen. Genom skuldavskrivningen skulle pengar frigöras för reformerna. Skulden beräknas mot det uppskattade marknadsvärdet som ju ofta är betydligt mindre än det nominella värdet. Sagt och gjort. Togo och Kongo var inte längre skyldiga Sverige någonting.
Skillnaden mellan den nominella skulden och skuldavskrivningen kan nu skrivas gentemot biståndsanslaget. 976 miljoner gick därmed rakt in i den svenska statskassan utan att någonsin ha lämnat Sverige. Detta som ett resultat av en kommersiell affär i mitten på 70-talet mellan svenska privata aktörer och köpare i utlandet.
976 miljoner är mer än de 912 miljoner som betalades i budgetstöd till ett antal afrikanska länder 2010. Således används den svenska biståndsbudgeten för att ge budgetstöd till Sverige(!). 976 mille. det tål att tänkas på att Sverige ger sig själva bistånd.
Gunilla Carlsson är en väldigt snäll minister får man säga som hjälper sin finansministerkollega med en hel miljard. De flesta andra minstrar skulle slåss med näbbar och klor för sina ansvarsområden.
Nu är det så att det här är helt enligt OECDs regler. Poängen som Bertil Odén gör är om det är rätt att göra bara för att man får? Jag är tveksam. Det är mycket man får göra här i livet, som man av olika skäl inte skall göra. Och de flesta likvärdiga biståndsgivare i världen gör inte så här. Så man undrar ju: vad det är för fel på Sverige?
Länk till Bertil Odéns artikel:
http://bistandet.files.wordpress.com/2011/08/hur-kommersiella-exportaffc3a4rer-fc3b6rvandlades-till-budgetstc3b6d-c3a5t-sverige.pdf
Bertil Odén berättar här hur en privat affär på 70-talet blev till ett svenskt budgetstöd 2010. Men jag sammanfattar den nedan för den som inte orkar läsa alltihop.
Två svenska företag gjorde affärer i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) och Togo. De sålde teknisk utrustning och för att säkra betalningen vände man sig till Exportkreditnämnden (EKN), en myndighet som skall underlätta svensk handel med osäkra marknader. Utrustningen betalades aldrig och EKN betalade ut summan till de två företagen och övertog då fordran. den var då på cirka 400 miljoner kronor.
Skulden växte genom åren med ränta på ränta, men i början på 2000-talet hade det fattats en överenskommelse mellan givarländer att de allra fattigaste länderna i världen skulle få skuldavskrivningar i utbyte mot ekonomiska reformer, fattigdomsbekämpning och uppbyggnad av administrationen. Genom skuldavskrivningen skulle pengar frigöras för reformerna. Skulden beräknas mot det uppskattade marknadsvärdet som ju ofta är betydligt mindre än det nominella värdet. Sagt och gjort. Togo och Kongo var inte längre skyldiga Sverige någonting.
Skillnaden mellan den nominella skulden och skuldavskrivningen kan nu skrivas gentemot biståndsanslaget. 976 miljoner gick därmed rakt in i den svenska statskassan utan att någonsin ha lämnat Sverige. Detta som ett resultat av en kommersiell affär i mitten på 70-talet mellan svenska privata aktörer och köpare i utlandet.
976 miljoner är mer än de 912 miljoner som betalades i budgetstöd till ett antal afrikanska länder 2010. Således används den svenska biståndsbudgeten för att ge budgetstöd till Sverige(!). 976 mille. det tål att tänkas på att Sverige ger sig själva bistånd.
Gunilla Carlsson är en väldigt snäll minister får man säga som hjälper sin finansministerkollega med en hel miljard. De flesta andra minstrar skulle slåss med näbbar och klor för sina ansvarsområden.
Nu är det så att det här är helt enligt OECDs regler. Poängen som Bertil Odén gör är om det är rätt att göra bara för att man får? Jag är tveksam. Det är mycket man får göra här i livet, som man av olika skäl inte skall göra. Och de flesta likvärdiga biståndsgivare i världen gör inte så här. Så man undrar ju: vad det är för fel på Sverige?
Länk till Bertil Odéns artikel:
http://bistandet.files.wordpress.com/2011/08/hur-kommersiella-exportaffc3a4rer-fc3b6rvandlades-till-budgetstc3b6d-c3a5t-sverige.pdf
Det är sent på kvällen och mötesdeltagarna i ACT Thailand Forum börjar troppa av efter en kväll av karaoke och dans. Tidigare på dagen har vi diskuterat samarbeten mellan våra respektive organsiationer.
Deltagarna har flugit in från Burma, Laos, Thailand och Japan. Vi jobbar alla i olika kristna organisationer som är del av det globala nätverket ACT Alliance. Vi jobbar alla med utvecklingsfrågor och vi hör till de mera radikala kristna biståndsorganisationerna. Sådana som arbetar med mänskliga rättigheter och som anställer alla sorters medarbetare. Inte bara kristna Jönköpingsbor, utan även ganska okristna (som undertecknad), ogifta, bögar, aktivister, transsexuella, vegetarianer och helt vanlig lokal medelklass. Vi är thailändare, laotier, burmeser, japaner, irländare och svenskar. Jag letar efter kulturkrockar men kan inte finna några. Men så tänker jag: kulturer kan ju inte krocka.
ACT Thailand Forum är i grund och botten ett resultat av globaliseringen av bistånd. Det går inte längre att enkelt kategorisera i givare och mottagare. Lokal kapacitet och ägarskap står i fokus och nätverk av organisationer med personal från hela världen skapas för att underlätta samarbeten och för att söka finansiering lokalt. Alltmer biståndspengar distribueras av beskickningar i mottagarländerna och därför måste också lokal kompetens att söka dessa pengar byggas upp.
I juli lämnade en lokal organisation i Kambodja in en ansökan till EU där min egen svenska organisation var en partner. På sätt och vis kan man säga att de sökte pengar för oss, även om summan var ytterst liten. Så ser den nya biståndsarkitekturen ut.
Det innebär också att allt färre svenskar skickas ut i världen och biståndsarbetarna rekryteras alltmer lokalt eller internationellt. När jag åkte ut 2006 var det fem svenskar på det kontor jag arbetade i Phnom Penh. Idag är det en kvar på samma kontor.
Det är en spännande utveckling på många sätt, men jag kan känna viss sorg för att färre svenskar får möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om situationen i världen och bidra till att den förbättras. Jag är i alla fall glad att jag fick chansen.
I morgon fortsätter vi diskussionerna. Om vi orkar upp efter karaoken och whiskyn.
Deltagarna har flugit in från Burma, Laos, Thailand och Japan. Vi jobbar alla i olika kristna organisationer som är del av det globala nätverket ACT Alliance. Vi jobbar alla med utvecklingsfrågor och vi hör till de mera radikala kristna biståndsorganisationerna. Sådana som arbetar med mänskliga rättigheter och som anställer alla sorters medarbetare. Inte bara kristna Jönköpingsbor, utan även ganska okristna (som undertecknad), ogifta, bögar, aktivister, transsexuella, vegetarianer och helt vanlig lokal medelklass. Vi är thailändare, laotier, burmeser, japaner, irländare och svenskar. Jag letar efter kulturkrockar men kan inte finna några. Men så tänker jag: kulturer kan ju inte krocka.
ACT Thailand Forum är i grund och botten ett resultat av globaliseringen av bistånd. Det går inte längre att enkelt kategorisera i givare och mottagare. Lokal kapacitet och ägarskap står i fokus och nätverk av organisationer med personal från hela världen skapas för att underlätta samarbeten och för att söka finansiering lokalt. Alltmer biståndspengar distribueras av beskickningar i mottagarländerna och därför måste också lokal kompetens att söka dessa pengar byggas upp.
I juli lämnade en lokal organisation i Kambodja in en ansökan till EU där min egen svenska organisation var en partner. På sätt och vis kan man säga att de sökte pengar för oss, även om summan var ytterst liten. Så ser den nya biståndsarkitekturen ut.
Det innebär också att allt färre svenskar skickas ut i världen och biståndsarbetarna rekryteras alltmer lokalt eller internationellt. När jag åkte ut 2006 var det fem svenskar på det kontor jag arbetade i Phnom Penh. Idag är det en kvar på samma kontor.
Det är en spännande utveckling på många sätt, men jag kan känna viss sorg för att färre svenskar får möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om situationen i världen och bidra till att den förbättras. Jag är i alla fall glad att jag fick chansen.
I morgon fortsätter vi diskussionerna. Om vi orkar upp efter karaoken och whiskyn.
Officiellt är jag ju inte bosatt i Chiang Mai ännu. Jag har fortfarande ett giltigt visa för Kambodja till juli nästa år och jag är här på arbetsbesök. I början på september tar jag flyget till Phnom Penh igen för att hämta mera saker och inte minst hälsa på kära vänner som jag redan nu saknar.
Min efterträdare hamnade i den politiska hetluften direkt och vi hade flera telefonsamtal där vi diskuterade situationen. Jag kände igen min egen förvirring när jag var ny för drygt tre år sedan och hamnade mitt i en intern konflikt i en av landets viktigaste organisationer. Senare kom konflikten att exponeras kraftigt i media.
Nu fick han sitta i ett stort möte och försöka förstå hur hans nya arbetsgivare såg på att skriva under ett offentligt uttalande tillsammans med andra organisationer.
Situationen nu var ännu värre än när jag var ny 2008. En lokal organsation har i strid med all lagstiftning suspenderats på ytterst lösa grunder av regeringen. Organisationen har upplyst människor om deras rättigheter när ett järnvägsprojekt finansierat av ADB-lån (Asiatiska Utvecklingsbanken) tvingat bort dem från deras mark. Organisationen ifråga har i en rapport visat hur regeringen systematiskt undervärderat marken för att slippa betala. ADB har riktlinjer som skall hindra att sådant sker. Organsationen tillsammans med de boende, har lyft detta till ADB och det har fått regeringen att gå i taket. Mycket tyder dock på att reaktionen kan bli direkt kontraproduktiv - regeringen har redan ögonen på sig i andra liknanade ärenden.
Så sent som denna onsdag meddelade Världsbankens direktion att man inte längre kommer att bevilja några mer lån till Kambodja. Världsbankens pågående projekt kommer att avslutas enligt plan, men inga nya projekt kommer att startas. Orsaken är att regeringen även där har brutit mot kontraktsreglerna på ungefär samma sätt som med ADB-projektet.
Reaktionen från regeringens sida var att Världsbanken "överskridit sina befogenhnter och endast skall ägna sig åt utlåning" (fritt översatt från Cambodia Daily).
Detta visar hur direkt okunniga denna regering är då de inte inser att en avsevärd andel av Världsbankens finansiering och förmånliga lån kommer från exempelvis svenska, men också kinesiska och argentinska skattebetalare som givetvis inte är så glada över att deras skattepengar gynnar de redan rika.
Ett tredje liknande fall handlar om EUs "Everything but Arms"-program som möjliggör för världens minst utvecklade länder (LDCs) att exportera främst jordbruksprodukter till EU utan importtariffer. Många menar att detta lett till en explosion av Economic Land Concessions (ELCs) där regeringen hyr ut mark till affärsmän (många av dem är också toppolitiker) på 99 år för att skapa sockerplantager. Socker som sedan hamnar på våra svenska pannkakor eller för den delen i Hemköps "miljövänliga" plastkassar. ELCs gör att människor drivs från land och hem utan vettig kompensation. Dessa landlösa blir en del av det växande trasproletariat som blivit alltmer påtagligt i Kambodja, speciellt när man också ser en glänsande framtidstroende och bekymmerslös medelklass växa fram parallellt. EU har också regler som uttalat lyfter fram att om programmet leder till brott mot mänskliga rättigheter så förlorar man rätten att exportera utan tariffer.
Det finns indikationer på att flera av Kambodjas största givare är ganska frustrerade av den kambodjanska regeringen. Det skall bli intressant att följa utvecklingen i Kambodja på lite distans framöver.
Men nu har jag ytterligare länder att följa: Thailand, Burma, Bangladesh, Indien och Sri Lanka blir också en del av mina plikter i arbetet. Det ser jag fram emot, och jag är glad att jag får jobba I Utvecklingens Tjänst även om det händer att jag undrar hur Utvecklingen faktiskt ser ut? Eller borde se ut.
Min efterträdare hamnade i den politiska hetluften direkt och vi hade flera telefonsamtal där vi diskuterade situationen. Jag kände igen min egen förvirring när jag var ny för drygt tre år sedan och hamnade mitt i en intern konflikt i en av landets viktigaste organisationer. Senare kom konflikten att exponeras kraftigt i media.
Nu fick han sitta i ett stort möte och försöka förstå hur hans nya arbetsgivare såg på att skriva under ett offentligt uttalande tillsammans med andra organisationer.
Situationen nu var ännu värre än när jag var ny 2008. En lokal organsation har i strid med all lagstiftning suspenderats på ytterst lösa grunder av regeringen. Organisationen har upplyst människor om deras rättigheter när ett järnvägsprojekt finansierat av ADB-lån (Asiatiska Utvecklingsbanken) tvingat bort dem från deras mark. Organisationen ifråga har i en rapport visat hur regeringen systematiskt undervärderat marken för att slippa betala. ADB har riktlinjer som skall hindra att sådant sker. Organsationen tillsammans med de boende, har lyft detta till ADB och det har fått regeringen att gå i taket. Mycket tyder dock på att reaktionen kan bli direkt kontraproduktiv - regeringen har redan ögonen på sig i andra liknanade ärenden.
Så sent som denna onsdag meddelade Världsbankens direktion att man inte längre kommer att bevilja några mer lån till Kambodja. Världsbankens pågående projekt kommer att avslutas enligt plan, men inga nya projekt kommer att startas. Orsaken är att regeringen även där har brutit mot kontraktsreglerna på ungefär samma sätt som med ADB-projektet.
Reaktionen från regeringens sida var att Världsbanken "överskridit sina befogenhnter och endast skall ägna sig åt utlåning" (fritt översatt från Cambodia Daily).
Detta visar hur direkt okunniga denna regering är då de inte inser att en avsevärd andel av Världsbankens finansiering och förmånliga lån kommer från exempelvis svenska, men också kinesiska och argentinska skattebetalare som givetvis inte är så glada över att deras skattepengar gynnar de redan rika.
Ett tredje liknande fall handlar om EUs "Everything but Arms"-program som möjliggör för världens minst utvecklade länder (LDCs) att exportera främst jordbruksprodukter till EU utan importtariffer. Många menar att detta lett till en explosion av Economic Land Concessions (ELCs) där regeringen hyr ut mark till affärsmän (många av dem är också toppolitiker) på 99 år för att skapa sockerplantager. Socker som sedan hamnar på våra svenska pannkakor eller för den delen i Hemköps "miljövänliga" plastkassar. ELCs gör att människor drivs från land och hem utan vettig kompensation. Dessa landlösa blir en del av det växande trasproletariat som blivit alltmer påtagligt i Kambodja, speciellt när man också ser en glänsande framtidstroende och bekymmerslös medelklass växa fram parallellt. EU har också regler som uttalat lyfter fram att om programmet leder till brott mot mänskliga rättigheter så förlorar man rätten att exportera utan tariffer.
Det finns indikationer på att flera av Kambodjas största givare är ganska frustrerade av den kambodjanska regeringen. Det skall bli intressant att följa utvecklingen i Kambodja på lite distans framöver.
Men nu har jag ytterligare länder att följa: Thailand, Burma, Bangladesh, Indien och Sri Lanka blir också en del av mina plikter i arbetet. Det ser jag fram emot, och jag är glad att jag får jobba I Utvecklingens Tjänst även om det händer att jag undrar hur Utvecklingen faktiskt ser ut? Eller borde se ut.
Då har jag till slut landat i Chiang Mai. Jag lämnade ett Phnom Penh och Kambodja i turbulens. Regimen går allt hårdare åt de som de uppfattar som opposition och de har blivit alltmer rädda.
Här kommer jag att berätta om mitt liv i Chiang Mai och jag kommer att försöka blogga flitigare än jag gjorde i slutet på min förra blogg Destination PNH. Det blev helt enkelt för mycket att skriva. Vad jag upplevde i Phnom Penh skulle kunna fylla en roman, en thriller eller en Arto Pasilinna-skröna. Allt var möjligt och allt hände. Än så länge känns Chiang Mai lugnare.
Så välkommen till min nya blogg. Bli inte förvånad om jag ändrar designen ganska snart. Så fort jag får möjlighet skall jag använda lite bilder från mina år inom utvecklingssamarbetet för att göra sidan mera personlig.
Här kommer jag att berätta om mitt liv i Chiang Mai och jag kommer att försöka blogga flitigare än jag gjorde i slutet på min förra blogg Destination PNH. Det blev helt enkelt för mycket att skriva. Vad jag upplevde i Phnom Penh skulle kunna fylla en roman, en thriller eller en Arto Pasilinna-skröna. Allt var möjligt och allt hände. Än så länge känns Chiang Mai lugnare.
Så välkommen till min nya blogg. Bli inte förvånad om jag ändrar designen ganska snart. Så fort jag får möjlighet skall jag använda lite bilder från mina år inom utvecklingssamarbetet för att göra sidan mera personlig.