Showing posts with label biståndspolitik. Show all posts
Showing posts with label biståndspolitik. Show all posts
Idag hade jag tänkt roa mig med att se vad (sd) har i sin bistånds- och utrikespolitiska agenda. Det är ju ändå helg och jag har lite tid över. Jag tänkte att det kunde vara intressant att se hur ett parti som har så starka åsikter om nation och kultur ser på andra länder och hur vi skall förhålla oss till dem.
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Det visade sig inte vara så lätt för de verkar faktiskt inte tycka någonting alls, förutom då att vi skall mångdubbla biståndet till UNHCR och även öka det humanitära biståndet. Samtidigt vill de vi skall hålla oss till det av FN föreskrivna målet på 0,7 procent av BNI. Där tog den biståndspolitiska agendan slut.
Jag letade vidare på (sd):s hemsida och till slut fann jag tre anföranden av Sven-Erik Sällström från riksdagsdebatten den 16 februari 2011.
"Herr talman, Sverigedemokraterna är ett Sverigevänligt parti. Vi ställer oss bakom tanken att Sveriges folk, liksom alla världens folk, har rätt till frihet och självbestämmande. Det är mot den bakgrunden vi ser Sveriges förhållande till andra länder."
Ja, så börjar han debatten och fastställer att han egentligen bara vill prata om Sverige. Sedan pekar han på hur kolonialmakternas gränsdragningar skapat dagens etniska konflikter i Afghanistan och Sudan.
Han säger: "Vi vill hävda att konflikthärdar liknande de tidigare nämnda utgör ytterligare bevis för att det mångkulturella samhällsprojektet inte fungerar och leder till motsättningar." Så resonerar en navelskådande sverigedemokrat.
Någonstans verkar han ha glömt av att världen över lever en majoritet av världens befolkning i mångkulturella miljöer. Miljöer som ofta är oerhört dynamiska center i världsekonomin. De flesta av dagens tillväxtmarknader är utpräglat mångkulturella, för att inte säga interkulturella. Sällström har också missat att nationsbegreppet i det historiska sammanhang han refererar till knappast var relevant.
När vi idag ser på historiska atlaser och deras exakta gränser så är detta en schimär. Det fanns inga sådana gränser. Det fanns heller inget medborgarskapsbegrepp och gränstrakterna var luddiga zoner där konkurrerande härskare tävlade om inflytande. Ofta var detta till den lokala befolkningens nytta. De levde i imperiernas periferier och kunde dra nytta av handel mellan dem, eller sälja sin vapenkraft till den som betalade bäst. Denna situation är ju faktiskt raka motsatsen till nationalsstatens negligerande av sina periferier.
Nationalstaten är en modern europeisk produkt. När svenska unga män rekryterades till det militära i slutet på 1800-talet visste bara hälften hur den svenska flaggan såg ut. Faktum är att migration är det naturliga i världshistorien och den kanske starkaste kraften bakom ekonomisk utveckling. Hade "kulturkrockar" (fast jag menar nog att kulturer inte krockar, det är det lata människor som inte släpper på gasen och slarvar med styrningen gör) varit så problematiska som (sd) vill göra gällande, hade vi antagligen fortsatt leva på Afrikas savann. Mänskligheten gör intuitivt vad som är lönsamt: man interagerar, lär sig av varandra och utvecklas.
Vad vi ser idag är en oerhört dynamisk utveckling i stora utvecklingsländer som Kina och Indien. De drar nytta av globaliseringen. Detta är inte bara ett resultat av teknokratiska ekonomiska incitament. Det är framförallt ett resultat av ökad öppenhet inför omvärlden och acceptans inför olikheter. Det brister i demokratin framförallt Kina, men det som utmärker dessa tillväxtekonmier är innovation och förmåga att sömlöst blanda erfarenheter från olika kultursfärer. Indier har sin koloniala hisotira som de lyckats vända till en styrka. Medelklassens indier talar alla natutligt minst två språk, ofta tre. Kineserna har alltid varit ett migrerande folk och öppna för omvärlden. Brasilien är en magnifik smältdegel. I Malaysia lever tre helt olika folkgrupper tillsammans i ett muslimskt land. Indonesiens tvåhundra miljoner muslimer är på väg att skapa en av världens största och mest dynamiska demokratier.
Alla dessa exempel, omfattandes nästan hälften av jordens befolkning, visar hur fel ute (sd) är i sin teoribildning när de exemplifierar med Afghanistan(!) och Sudan(!). Två länder med en riktigt eländiga historier av krig och extremt hänsynslös kolonialism - och det går ju inte ens att säga att konflikten i Afghanistan är företrädesvis etnisk.
Vill man läsa mer av denna tragiska och bisara världsbild så titta här: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/sverigedemokraterna/document/view/sven-olof-saellstroems-anfoerande-i-den-utrikespolitiska-debatten-16-februari-2011-12225.
Själv tänker jag att nu är det helg så jag tänker inte gräva ner mig mer i den här smörjan. Jag vet inte om jag kommer att återkomma heller. Vad är det för mening?
Biståndet har under den borgerliga regeringen behandlats mycket styvmoderligt. Och framförallt har den svenska biståndsmyndigheten Sida fått klä skott av sin egen högsta chef, biståndsminister Gunilla Carlsson. I princip allt dåligt med svenskt bistånd har skällts på Sida, trots att Sida faktiskt inte hanterar lite mer än drygt hälften av biståndsbudgeten. Den andra hälften hanteras av Utrikesdepartementet på diverse sinnrika sätt som inte alls behöver ha något med bistånd att göra. Så när Gunilla Carlsson och andra mindre nogräkande debattörer har synpunkter på biståndet glömmer de gärna att berätta att de pengar som används i biståndsbudgeten inte alls används för att uppfylla biståndets mål.
Bertil Odén berättar här hur en privat affär på 70-talet blev till ett svenskt budgetstöd 2010. Men jag sammanfattar den nedan för den som inte orkar läsa alltihop.
Två svenska företag gjorde affärer i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) och Togo. De sålde teknisk utrustning och för att säkra betalningen vände man sig till Exportkreditnämnden (EKN), en myndighet som skall underlätta svensk handel med osäkra marknader. Utrustningen betalades aldrig och EKN betalade ut summan till de två företagen och övertog då fordran. den var då på cirka 400 miljoner kronor.
Skulden växte genom åren med ränta på ränta, men i början på 2000-talet hade det fattats en överenskommelse mellan givarländer att de allra fattigaste länderna i världen skulle få skuldavskrivningar i utbyte mot ekonomiska reformer, fattigdomsbekämpning och uppbyggnad av administrationen. Genom skuldavskrivningen skulle pengar frigöras för reformerna. Skulden beräknas mot det uppskattade marknadsvärdet som ju ofta är betydligt mindre än det nominella värdet. Sagt och gjort. Togo och Kongo var inte längre skyldiga Sverige någonting.
Skillnaden mellan den nominella skulden och skuldavskrivningen kan nu skrivas gentemot biståndsanslaget. 976 miljoner gick därmed rakt in i den svenska statskassan utan att någonsin ha lämnat Sverige. Detta som ett resultat av en kommersiell affär i mitten på 70-talet mellan svenska privata aktörer och köpare i utlandet.
976 miljoner är mer än de 912 miljoner som betalades i budgetstöd till ett antal afrikanska länder 2010. Således används den svenska biståndsbudgeten för att ge budgetstöd till Sverige(!). 976 mille. det tål att tänkas på att Sverige ger sig själva bistånd.
Gunilla Carlsson är en väldigt snäll minister får man säga som hjälper sin finansministerkollega med en hel miljard. De flesta andra minstrar skulle slåss med näbbar och klor för sina ansvarsområden.
Nu är det så att det här är helt enligt OECDs regler. Poängen som Bertil Odén gör är om det är rätt att göra bara för att man får? Jag är tveksam. Det är mycket man får göra här i livet, som man av olika skäl inte skall göra. Och de flesta likvärdiga biståndsgivare i världen gör inte så här. Så man undrar ju: vad det är för fel på Sverige?
Länk till Bertil Odéns artikel:
http://bistandet.files.wordpress.com/2011/08/hur-kommersiella-exportaffc3a4rer-fc3b6rvandlades-till-budgetstc3b6d-c3a5t-sverige.pdf
Bertil Odén berättar här hur en privat affär på 70-talet blev till ett svenskt budgetstöd 2010. Men jag sammanfattar den nedan för den som inte orkar läsa alltihop.
Två svenska företag gjorde affärer i Zaire (dagens Demokratiska Republiken Kongo) och Togo. De sålde teknisk utrustning och för att säkra betalningen vände man sig till Exportkreditnämnden (EKN), en myndighet som skall underlätta svensk handel med osäkra marknader. Utrustningen betalades aldrig och EKN betalade ut summan till de två företagen och övertog då fordran. den var då på cirka 400 miljoner kronor.
Skulden växte genom åren med ränta på ränta, men i början på 2000-talet hade det fattats en överenskommelse mellan givarländer att de allra fattigaste länderna i världen skulle få skuldavskrivningar i utbyte mot ekonomiska reformer, fattigdomsbekämpning och uppbyggnad av administrationen. Genom skuldavskrivningen skulle pengar frigöras för reformerna. Skulden beräknas mot det uppskattade marknadsvärdet som ju ofta är betydligt mindre än det nominella värdet. Sagt och gjort. Togo och Kongo var inte längre skyldiga Sverige någonting.
Skillnaden mellan den nominella skulden och skuldavskrivningen kan nu skrivas gentemot biståndsanslaget. 976 miljoner gick därmed rakt in i den svenska statskassan utan att någonsin ha lämnat Sverige. Detta som ett resultat av en kommersiell affär i mitten på 70-talet mellan svenska privata aktörer och köpare i utlandet.
976 miljoner är mer än de 912 miljoner som betalades i budgetstöd till ett antal afrikanska länder 2010. Således används den svenska biståndsbudgeten för att ge budgetstöd till Sverige(!). 976 mille. det tål att tänkas på att Sverige ger sig själva bistånd.
Gunilla Carlsson är en väldigt snäll minister får man säga som hjälper sin finansministerkollega med en hel miljard. De flesta andra minstrar skulle slåss med näbbar och klor för sina ansvarsområden.
Nu är det så att det här är helt enligt OECDs regler. Poängen som Bertil Odén gör är om det är rätt att göra bara för att man får? Jag är tveksam. Det är mycket man får göra här i livet, som man av olika skäl inte skall göra. Och de flesta likvärdiga biståndsgivare i världen gör inte så här. Så man undrar ju: vad det är för fel på Sverige?
Länk till Bertil Odéns artikel:
http://bistandet.files.wordpress.com/2011/08/hur-kommersiella-exportaffc3a4rer-fc3b6rvandlades-till-budgetstc3b6d-c3a5t-sverige.pdf